Den dissociativa verkligheten

Vilken röra.

Jag har i skapandet och publiceringen av min film som föreställer nyårskaoset på Möllevången i Malmö gjort flera nybörjarmisstag och genom den hårda vägen fått lära mig hur media funkar. Jag har blivit stressad, sovit dåligt och inte kunnat arbeta på grund av alla telefonsamtal och intervjuer. När jag vaknade dagen efter att min film publicerats kunde jag knappt tro mina ögon…

Högermedia använder min film för att sprida xenofobisk propaganda. Vänstermedia försöker avvärja situationen genom att betona antirasistiska budskap och har inte lyckats med något annat än att möjligen skylla på fyrverkerierna och män i grupp. Lite som vanligt med andra ord. Man har även frågat polis, politiker och räddningstjänst vad som gått snett istället för att se sig själv i spegeln och fråga vad man själv gjort för att förhindra detta beteende. En reporter på SR fick det till och med att låta som att jag ur två timmars material klippt ihop en kortfilm med de värsta bilderna från ett annars lugnt nyårsfirande. Det stämmer inte. Filmen skildrar minuterna runt det kaosartade 12-slaget. Att jag var ute och filmade långt innan och efter dess spelar ingen roll.

Mitt syfte var att från en besökares ögon dokumentera den kaotiska stämningen på Möllan, inget annat. Hur ni tolkar filmen och mina intentioner eller vad ni väljer att göra med mina uttalanden är ert problem. Möllevångstorget, liksom alla andra platser i landet, ska för allmänheten vara säkra att besöka när som helst för vem som helst. Som en vän till mig sa: ”Förbjud idiotiskt beteende, inte fyrverkerier.” Att bete sig som en idiot har ingenting med varken svensk eller arabisk kultur att göra. Det är en fråga om folkvett, respekt för människan och individuellt ansvar. Under kvällens gång såg jag bara en enda kvinna som skällde ut en av killarna som sköt mot folk, innan hennes man snabbt tystade ner henne för att inte skapa problem. Denna kvinna förtjänar all heder.

Polisens blotta närvaro gjorde att folk för stunden inte vågade skjuta hursomhelst. Märkte ni inte det själva, ni som var i tjänst? Så fort era bilar rullade vidare eskalerade det horisontella skjutandet igen. Polisen måste främst vara en beskyddare av folket. Ni måste förstå att ni inte kan skicka ut signaler av svaghet om ni vill behålla respekten bland befolkningen. När ni säger att ni känner er otrygga, vare sig det handlar om beskjutning med fyrverkerier eller stenkastning i ”utsatta områden” så har ni erkänt och accepterat en förlust. Om ni känner er otrygga, vad tror ni då att er befolkning känner? Det håller inte. Sluta tramsa och sätt ner foten. Detta gäller inte bara polisväsendet utan alltså även föräldrar och medmänniskor som ser att något inte står rätt till.

Jag är trött på textbaserade diskussioner, kommentarsfält och både det mediala och politiska klimatet i Sverige. Det leder nästan uteslutande till mer förakt mot motståndare och en massa ryggdunkande för likasinnade. Vi ser varandra inte ens i ögonen längre men ändå tar vi oss friheten att vara hobbypolitiker i sociala medier och spy ut åsikter på löpande band. Varför träffas inte meningsmotståndare, privatpersoner som politiker, oftare i det allmänna rummet för diskussion? Varför måste vi alltid vänta på de högst ineffektiva och tidsbegränsade debatterna som sker på SVT och mellan partiledarna? I dessa debatter beskådar vi för övrigt oftast en sandlådenivå som får mig att undra vad det är mina skattepengar egentligen finansierar.

Jag är inte vänster. Jag är inte höger heller. Blev det jobbigt nu när jag inte kan placeras i en fördefinierad åsiktskorridor?

Tänk själv!

– Jash Doweyko-Jurkowski

PS: Jag tycker inte att man ska förbjuda fyrverkerier. Förbud funkar i regel inte, vare sig det handlar om åsikter, våld eller droger. Borde vi inte redan lärt oss detta?

PS 2: Bilden är illustrerad av Pawel Kuczynski.

Uppdatering: Jag har lärt mig (återigen den hårda vägen) att tidningar i regel endast publicerar åsikter och debattartiklar om de är först och har ensamrätt till texten. Det har gjort att flera stora och potentiella opinionsbildare blankt tackat nej vilket är otroligt synd. Med andra ord går intäkter före samhällsförändring, det känns ju stabilt.

Uppdatering 2: Jag ville alltså egentligen att alla tidningar skulle publicera mitt svar ovan men i och med att jag lärt mig om tidningarnas girighet har jag förstått att det inte funkar så. Hade jag varit tvungen att välja endast en så hade jag valt Sydsvenskan, lokaltidningen i Skåne som säkert har bäst effekt på opinionsbildandet runt platsen där min film spelades in. Lyckligtvis publicerade de min text både på nätet, Facebook och i pappersupplagan. Även Expressen fick upp en nedkortat variant av denna text.