Den dissociativa verkligheten

Vilken röra.

Jag har i skapandet och publiceringen av min film som föreställer nyårskaoset på Möllevången i Malmö gjort flera nybörjarmisstag och genom den hårda vägen fått lära mig hur media funkar. Jag har blivit stressad, sovit dåligt och inte kunnat arbeta på grund av alla telefonsamtal och intervjuer. När jag vaknade dagen efter att min film publicerats kunde jag knappt tro mina ögon…

Högermedia använder min film för att sprida xenofobisk propaganda. Vänstermedia försöker avvärja situationen genom att betona antirasistiska budskap och har inte lyckats med något annat än att möjligen skylla på fyrverkerierna och män i grupp. Lite som vanligt med andra ord. Man har även frågat polis, politiker och räddningstjänst vad som gått snett istället för att se sig själv i spegeln och fråga vad man själv gjort för att förhindra detta beteende. En reporter på SR fick det till och med att låta som att jag ur två timmars material klippt ihop en kortfilm med de värsta bilderna från ett annars lugnt nyårsfirande. Det stämmer inte. Filmen skildrar minuterna runt det kaosartade 12-slaget. Att jag var ute och filmade långt innan och efter dess spelar ingen roll.

Mitt syfte var att från en besökares ögon dokumentera den kaotiska stämningen på Möllan, inget annat. Hur ni tolkar filmen och mina intentioner eller vad ni väljer att göra med mina uttalanden är ert problem. Möllevångstorget, liksom alla andra platser i landet, ska för allmänheten vara säkra att besöka när som helst för vem som helst. Som en vän till mig sa: ”Förbjud idiotiskt beteende, inte fyrverkerier.” Att bete sig som en idiot har ingenting med varken svensk eller arabisk kultur att göra. Det är en fråga om folkvett, respekt för människan och individuellt ansvar. Under kvällens gång såg jag bara en enda kvinna som skällde ut en av killarna som sköt mot folk, innan hennes man snabbt tystade ner henne för att inte skapa problem. Denna kvinna förtjänar all heder.

Polisens blotta närvaro gjorde att folk för stunden inte vågade skjuta hursomhelst. Märkte ni inte det själva, ni som var i tjänst? Så fort era bilar rullade vidare eskalerade det horisontella skjutandet igen. Polisen måste främst vara en beskyddare av folket. Ni måste förstå att ni inte kan skicka ut signaler av svaghet om ni vill behålla respekten bland befolkningen. När ni säger att ni känner er otrygga, vare sig det handlar om beskjutning med fyrverkerier eller stenkastning i ”utsatta områden” så har ni erkänt och accepterat en förlust. Om ni känner er otrygga, vad tror ni då att er befolkning känner? Det håller inte. Sluta tramsa och sätt ner foten. Detta gäller inte bara polisväsendet utan alltså även föräldrar och medmänniskor som ser att något inte står rätt till.

Jag är trött på textbaserade diskussioner, kommentarsfält och både det mediala och politiska klimatet i Sverige. Det leder nästan uteslutande till mer förakt mot motståndare och en massa ryggdunkande för likasinnade. Vi ser varandra inte ens i ögonen längre men ändå tar vi oss friheten att vara hobbypolitiker i sociala medier och spy ut åsikter på löpande band. Varför träffas inte meningsmotståndare, privatpersoner som politiker, oftare i det allmänna rummet för diskussion? Varför måste vi alltid vänta på de högst ineffektiva och tidsbegränsade debatterna som sker på SVT och mellan partiledarna? I dessa debatter beskådar vi för övrigt oftast en sandlådenivå som får mig att undra vad det är mina skattepengar egentligen finansierar.

Jag är inte vänster. Jag är inte höger heller. Blev det jobbigt nu när jag inte kan placeras i en fördefinierad åsiktskorridor?

Tänk själv!

– Jash Doweyko-Jurkowski

PS: Jag tycker inte att man ska förbjuda fyrverkerier. Förbud funkar i regel inte, vare sig det handlar om åsikter, våld eller droger. Borde vi inte redan lärt oss detta?

PS 2: Bilden är illustrerad av Pawel Kuczynski.

Uppdatering: Jag har lärt mig (återigen den hårda vägen) att tidningar i regel endast publicerar åsikter och debattartiklar om de är först och har ensamrätt till texten. Det har gjort att flera stora och potentiella opinionsbildare blankt tackat nej vilket är otroligt synd. Med andra ord går intäkter före samhällsförändring, det känns ju stabilt.

Uppdatering 2: Jag ville alltså egentligen att alla tidningar skulle publicera mitt svar ovan men i och med att jag lärt mig om tidningarnas girighet har jag förstått att det inte funkar så. Hade jag varit tvungen att välja endast en så hade jag valt Sydsvenskan, lokaltidningen i Skåne som säkert har bäst effekt på opinionsbildandet runt platsen där min film spelades in. Lyckligtvis publicerade de min text både på nätet, Facebook och i pappersupplagan. Även Expressen fick upp en nedkortat variant av denna text.

Ingen vidare bloggare

I snitt två inlägg per månad har det hittills blivit sedan jag öppnade min lilla privata skrivhörna här på Kolibrikon. Skitsamma! Ett inlägg per år hade varit tillräckligt ofta för att jag skulle ha kvar sidan. Poängen är trots allt att få ut tankarna så att mina familjemedlemmar och vänner (samt någon enstaka stalker) får ett hum om vad som försiggår innanför mitt skallben.

Denna gången blir det kortfilm!

När jag gick en ettårig filmutbildning på Glokala Folkhögskolan här i Malmö med start höstterminen 2015 blev resultatet mest en massa trams. Däremot lärde jag mig en hel del om filmredigering och rent praktiskt hur man använder video- och ljudupptagningsutrustning. Filmlinjen på Glokala avslutas alltid med att eleverna får två månader på sig att göra ett eget projekt, vilket i princip blev det enda jag kände mig riktigt nöjd med.

Jag växte upp i en skog och kände efter en sisådär 7-8 år som ung man i Malmö att det var dags att göra något som rör mina rötter. Tyvärr brast inspirationen rätt omgående och jag blev tvungen att improvisera, så jag tog en kamera, mikrofon och ljudinspelare med mig och körde med min gamla Toyota Corolla upp mot mina hemtrakter. Tanken var att jag skulle filma fina och mindre fina platser både på landet och i stan för att på något kontrastrikt sätt ställa dem mot varandra och minsann bevisa för tittaren att båda platser har något vackert att bjuda på. Inte bara dekadens, alltså.

Fördomsfull som få tänkte jag naivt att alla andra säkert också är det och ville visa, kanske till och med intervjua, några typiska stadsbor kontra lantisar för att motbevisa dessa fördomar. Det gick åt helvete och min asociala sida tog barskt över. Jag begav mig istället till Hovmansbygd, en liten skogshåla i västra Blekinge, där jag tänkte mig filma några schyssta träd. Väl på plats stötte jag på en liten röd stuga mitt ute i ingenstans som jag direkt kände att jag ville föreviga. När jag snurrat omkring en stund och riggat upp min kamera öppnades plötsligt dörren till stugan. Ut kom en gammal gumma som ställde sig och stirrade på mig.

Jag var tvungen att bryta denna pinsamma situation genom att hälsa och fråga efter vägbeskrivningar. Anita, som hon hette, hade ingen aning om vart jag skulle hän. Då slog det mig att denna gumma var precis vad jag letade efter! Min asociala sida tog sig en bensträckare och försvann, varefter jag naivt frågade om jag fick lov att intervjua henne till mitt skolarbete. Till min förvåning spred sig ett leende över hennes ansikte. Hon tackade ja och bjöd in mig till sin lilla stuga. Där inne slog vi oss ner vid köksbordet med en varsin kopp kaffe och snackade skit i ungefär två timmar.

Resultatet blev denna kortfilm som jag ursprungligen hade tänkt döpa till Lantis. Istället fick det bli ett för mig dittills okänt adjektiv som Anita under vår konversation använde sig av för att beskriva sig själv – Lantlotta.

Begriper du inte blekingska? Ta det lugnt. Det finns undertexter.

– Jash Doweyko-Jurkowski

PS: Även om Anitas monolog är ganska episk så kunde min något neurotiska sida inte nöja sig med endast en version av filmen. Därför gjorde jag även en version utan monolog där man istället får lyssna på Moder Jords stundtals vackra stämma.

Droginformation.nu

Droginformation är en organisation som kort och koncist kämpar för ett drogfritt samhälle. Jag fick deras nyhetsbrev igår och blev kränkt, som vanligt. Se mitt svar nedan!

Observera att jag inte attackerar denna fadern på något sätt. Kritiken är riktad mot Droginformation.nu och deras bristfälliga, verklighetsfrånvända och stigmatiserande propaganda som ironiskt nog leder till utanförskap och eventuellt just suicidala tankar hos svenska brukare.

Uppdatering: En vecka senare har jag fortfarande inte fått något svar. Jag förväntar mig inte heller att få något, tyvärr.