Pseudo-journalister

Jag har länge drömt om att anordna debatter mellan höger- och vänsterextremister. Ofta har de liknande åsikter i vissa frågor, ofta har de även samma gemensamma fiender. Ofta är de intellektuella och pålästa med intressanta historier att berätta. Trots detta avskyr de varandra och skulle aldrig få för sig att ha en civiliserad diskussion. Båda sidor har kallat mig för det ena och det andra, helt enkelt för att jag lyssnat, pratat och försökt föra samman för problemlösning och dialog.

Jag må vara naiv men jag tror verkligen på detta. Tyvärr leder min naivitet ofta till att jag blint litar på människor och är därför ganska lättlurad.

Jag blev i mitten på januari uppringd av en amerikansk ”medborgarjournalist” vid namn Jack Posobiec som sa att han fått i uppdrag att flyga till Sverige för att ”presentera hur verkligheten ser ut” och ville därför prata med mig om Malmö, det svenska medieklimatet och min filmsnutt från tolvslaget 2016. Jag kollade snabbt upp lite information om honom och kunde egentligen bara konstatera att han är en Trump-supporter. Detta är inget som automatiskt hindrar mig från att ha en dialog, till skillnad från hur många andra hade agerat. Det hela slutade med en ”dokumentär” som i princip bara går ut på att svartmåla invandring, islam, svensk media och Sveriges regering.

Ännu ett nybörjarmisstag från min sida. Men sanningen kommer alltid segra, som man säger.

En ironisk fotnot är att Jack Posobiec och hans arbetsgivare, miljonären Mike Cernovich, sympatiserar med Alt-right-rörelsen (även om de själva ses som Alt-lite) som bland annat klagar på att män blivit ”cucks”, alltså feminiserade fjantar som inte står upp för sig, men tvingas ljuga för att få till intervjuer. Hur ”manligt” är det att inte stå för sina åsikter och behöva ljuga? Jag kommer aldrig glömma hur min partner efter intervjun uttryckte en entusiasm över jänkarnas ”genuinitet” och att det kändes som att sitta och prata med riktigt goda vänner.

Första versionen av filmen innehöll pinsamt nog bilder från Litauen vilket gjorde att den togs ner och publicerades igen. Jag blev aldrig meddelad om att filmen var klar, varken första eller andra gången, vilket självklart var lite märkligt. När jag väl i efterhand letade reda på den blev jag chockad. Titeln, sättet den är klippt på, och framför allt att jag är med i den. Det fick mig att börja leta efter de andra medverkande i filmen och efter många om och men lyckades jag få kontakt med de andra. Det visade sig att i princip alla blivit lurade och manipulerade till att medverka.

Förutom mig så har de även utnyttjat en docent i sociologi från Lund som tidigare har medverkat i en annan svenskproducerad dokumentär. Denna dokumentär tog Mike Cernovich’s team bilder ifrån och använde sig av. De fick tillstånd av skaparna att använda delar av materialet, men efter kontakt med dessa har jag också fått bekräftat att de inte hade en aning om att bilderna skulle användas i detta fula sammanhang. Först lurades alltså skaparna av denna svenska dokumentär, därefter togs därifrån bilder på en intervju med sociolog-docenten, som själv inte hade någon aning om att detta hänt. När han av mig sedan fick reda på detta tyckte han att det var mycket obehagligt och liknade det vid ”karaktärsmord”.

Jack Posobiec kontaktade även en brasiliansk kvinnlig psykolog som är bosatt i Malmö med förfrågan om att få göra en intervju. Denna intervju skulle handla om en flera år gammal vårdnadstvist mellan henne och hennes ex-man. De träffades och hade inne på köpcentret Emporia en två timmar lång intervju som var så känslosam att hon till slut började gråta. Det var enbart dessa bilder som senare användes i deras främlingsfientliga dokumentär. I dessa bilder uttrycker kvinnan sitt missnöje över hur svenska utrikesdepartementet och regeringen behandlat henne. Deras intervju hade alltså ingenting med varken titeln eller innehållet på deras dokumentär att göra.

Jag blir genuint äcklad av att tänka på hur de lurat och manipulerat oss. I synnerhet den fina och sympatiska kvinnan som jag haft nöjet att träffa, men också hur de använt den trevliga och intelligenta docenten, som jag pratat med i några timmar, i detta vidriga kontext. Även de svenska dokumentärskaparna har likt mig uttryckt en naivitet och avsaknad av misstro mot främlingar, vilket ledde till att de, utan någon djupare research om varken Mike Cernovich eller Jack Posobiec, gladeligen delade med sig av sitt material. Vi har alla blivit utnyttjade och förda bakom ljuset, samtidigt som Sverige (och Malmö) målas upp som ”våldtäkts-huvudstaden i västvärlden” åt deras propagandamaskin. Detta utan att de ens pratat med någon om det.

Jag har i regel inga problem med att tala med meningsmotståndare eftersom jag verkligen tror på dialog, men detta lögnaktiga beteende är inget annat än en skam – både i journalismens och politikens namn.

En avslutande ironisk fotnot får bli att dokumentärens beskrivning avslutas med frasen ”Find out what the fake news won’t tell you”. Mike Cernovich, Jack Posobiec och Scooter Downey… Ni kan dra åt helvete. (Men jag får väl ta och förlåta er, i enlighet med min livsfilosofi, och istället ge er rådet att föra en seriös och respektabel journalistik om ni verkligen vill förändra samhället till det bättre och inte bara skapa motsättningar mellan människor.)

– Jash Doweyko-Jurkowski

PS: Självklart kontaktade jag efter min research Mike Cernovich, förklarade läget, och bad om att han skulle ta bort dokumentären från nätet. Trots att jag delade med mig av våra historier och hur vi blivit lurade var han ej intresserad av detta. Alla kan begå misstag och förtjänar en extra chans, men den är nu förbrukad. Jag har därför gått ut i både svensk och amerikansk media om detta.

PS 2: Svensk public service-media vill inte publicera vår historia. Bland annat på grund av att de tycker att jag baktalar svensk media i filmklippet, vilket är fullständigt skitsnack. Jag säger bara att Sydsvenskan från början visade fina bilder från nyårsfirandet på Möllevången, filmat från ett säkert avstånd som inte skildrade verkligheten. SVT och TT tycker uppenbarligen inte att det är en nyhet när tre skåningar blivit manipulerade till att medverka i amerikansk högerextrem propaganda. Det känns ju tryggt att den statliga median inte är på vår sida… Ni kan inte klaga på att alternativmedia växer och att ert rykte blir sämre om ni beter er på detta sättet. Som man bäddar får man ligga, SVT.

PS 3: Givetvis ska man få kritisera islam, svensk migrationspolitik och den liberala demokratin, men det ska inte ske genom att man ljuger till sig intervjuer och presenterar falsk data. Det förstår väl vem som helst.

PS 4: Sydsvenskan skrev en artikel om det till slut, där både jag och Göran figurerar. Tyvärr blev det en plus-artikel men jag har den i PDF-format för den som önskar läsa hela, skriv till mig på Facebook för att få den. Jag ser för övrigt fruktansvärt sliten ut på fotot, det var trots allt efter en veckas festivalliv med mängder av alkohol och dålig sömn.

Guilt by association

Det här med att kalla folk för det ena och det andra…

En gång började en tjej hysteriskt skrika ”nazist” mot mig och fotografera mig. Varför? Jag lyssnade på när en snubbe från rörelsen ”De Fria” framförde sin kritik mot Black Lives Matter. Genom att lyssna på någons åsikter (som för övrigt inte hade någonting med nationalsocialism att göra) blev jag alltså en nazist. Låter det logiskt? Nej, jag vet. Det är som att påstå att jag är nazist för att jag läser Mein Kampf. Det är inget annat än anti-intellektuell retorik.

Jag har också blivit kallad för AFA:it, alltså medlem i Antifascistisk Aktion, bara för att jag pratar med folk som har extremröda åsikter, bor på Möllevången och för att min dåvarande partner identifierade sig som marxist. ”Nyttig idiot” är också något jag har blivit kallad av samma sida när jag ifrågasatt bristfällig källförteckning. Jag medverkade för några månader sedan i en kommunistisk grundkurs anordnad av SKP. Är jag kommunist nu också?

Det är tråkigt att dessa individer alltid kommer till en punkt där det intellektuella tar stopp. Är det mina autistiska vibbar som gör att jag inte kan relatera och förstå mig på detta? Är jag kanske mer intelligent? Styrs de helt och hållet av sina känslor? Eller är det helt enkelt så att de saknar förmågan till att rationellt och civiliserat hantera situationer? Nej, jag tror att det enda felet är deras tillvägagångssätt.

Vi har alla samma känslor och grundläggande känslomässiga behov. Kom ihåg att alla människor egentligen bara vill ha trygghet. Vi vill egentligen inte skada varandra. Men om du trycker in någon i ett hörn och utgör ett hot så framkallar du en instinktiv våldsam motreaktion. Hatar du nazister och att de marscherar på våra gator borde du därför snacka med dem istället för att skrika och kasta sten. Samma sak gäller om du hatar icke-binära feminister och att de gnäller om att vi behöver en tredje typ av toalett.

Folk har sina åsikter av en logisk anledning som alltid har en spännande historia bakom sig. Gräv ner stridsyxan och ge det ett försök. Det funkar inte att 2017 försöka tysta motstånd med våldsamma metoder eller bojkott. Istället ser vi bara att denna typ av taktik fungerar som att slänga mer ved på elden. Med förtryckande reptilbeteende gör vi bara våra motståndare ännu mer förbannade samtidigt som de får material till sin nästa propagandakampanj, oavsett vad det är för meningsmotståndare vi pratar om.

”Jag vet att ni inte kommer tro på mig, men den högsta formen av mänsklig förträfflighet är att ifrågasätta sig själv och andra.” – Sokrates

Sokrates hade helt rätt. Det är dags för oss att utvecklas.

– Jash Doweyko-Jurkowski

Internationella kvinnodagen

Jag älskar feminin energi. Den energi som bara en trygg kvinna kan utstråla. Den behövs.

Rekommenderar alla kvinnor och män att vara den ni vill vara. Försök inte passa in i fördefinierade roller men försök heller inte göra motsatsen. Bara existera. Lyssna på dina känslor och intuition. Ta av dig fittmössan. (Jag tror att den tyvärr gör mer skada än nytta när det kommer till att övertyga era meningsmotståndare.) Bort med rädsla och osäkerhet. Släpp fram kärlek och trygghet i dig själv, var dig själv. Låt män komma dig nära och släpp in dem i dina djupaste platser. Värdesätt äkta, godhjärtad och orädd maskulinitet. Kramas mer, håll hand och njut av våra olikheter.

Mycket kärlek till alla kvinnor där ute!

– Jash Doweyko-Jurkowski

PS: Alla privilegierade kvinnor i västvärlden kan väl sluta leta fel i vårt samhälle åtminstone denna dag? Skänk istället gärna en tanke till alla kvinnor runt om i världen som könsstympas, som gifts bort till gubbslem redan som barn och som tvingas att dölja sin hy och hår bara för att en extremt patriarkal och kvinnoförnedrande kultur dominerar deras liv. I synnerhet skandinaviska kvinnor som bor i ett protestantiskt land och har det riktigt bra i jämförelse med många stackars flickor.

PS 2: Tanken var att denna text skulle uppmuntra alla former av olikheter, oavsett om man identifierar sig som man, kvinna, icke-binär, utomjording eller oidentifierbar enligt de traditionella modellerna. Det spelar ingen roll om du har en vit och heterosexuell CIS-man, en androgyn ”hen” eller en transexuell och ”rasifierad” person framför dig. Alla förtjänar respekt och vänlighet tills deras handlingar bevisar något annat. Det är inte fult eller elakt att vara heteronormativ i sitt beteende, inte heller något helt annat. Våra individuella historier har fört oss dit vi är idag och hur klyschigt det än må låta är det viktigt att behandla alla på samma sätt som man själv vill bli behandlad.

PS 3: För att alla människor ska kunna mötas på ett fredligt och produktivt sätt enligt PS 2 ovan måste vi alla tänka steget längre. En vegan ska till exempel inte förvänta sig att resten av befolkningen förstår eller håller med denne, det är trots allt bara runt 3% av världens befolkning som är veganer. En feminist ska inte heller förvänta sig att andra automatiskt delar ens världsbild. På samma sätt ska inte heller en person som tillhör en normal majoritet, exempelvis en heterosexuell vit man från mellanklassen, per automatik idiotförklara alla som för en till synes obegriplig kamp. Det handlar om att oavsett vem man är så ska man vara inställd på att risken att man har fel alltid finns där. Ödmjukhet, mina vänner! Adopterar man detta tankesätt kan man helt plötsligt ge sig in i konstruktiva och intressanta konversationer med människor som man i sina vildaste drömmar inte trodde att man någonsin skulle prata med.

PS 4: Jag älskar religionsfrihet.