Norrsken och techno

Jag har varit i Tromsö!

Där hälsade jag på mina knäppa vänner och fick äntligen se norrsken med mina egna ögon! Fick till en massa fina bilder, den ovan blev min favorit. Annars är Tromsö en fantastisk liten stad med lika fantastiska människor. Arkitekturen och de små trähusen överallt var supermysigt att se och fick mig att önska att jag bodde någon annanstans. Vattnet var kristallklart, mycket snö överallt som krasade härligt under skorna och gigantiska istappar hängandes från husen. Vissa åkte skidor till jobbet.

Mycket kärlek! Speciellt till Café Circa och Trykkokern, härlig afton med otroligt rå musik, vackra människor och en efterfest i klass med något jag aldrig tidigare skådat.

Har du pengar över – åk till Tromsö!

– Jash Doweyko-Jurkowski

PS: Gjorde en liten film också!

Ingen vidare bloggare

I snitt två inlägg per månad har det hittills blivit sedan jag öppnade min lilla privata skrivhörna här på Kolibrikon. Skitsamma! Ett inlägg per år hade varit tillräckligt ofta för att jag skulle ha kvar sidan. Poängen är trots allt att få ut tankarna så att mina familjemedlemmar och vänner (samt någon enstaka stalker) får ett hum om vad som försiggår innanför mitt skallben.

Denna gången blir det kortfilm!

När jag gick en ettårig filmutbildning på Glokala Folkhögskolan här i Malmö med start höstterminen 2015 blev resultatet mest en massa trams. Däremot lärde jag mig en hel del om filmredigering och rent praktiskt hur man använder video- och ljudupptagningsutrustning. Filmlinjen på Glokala avslutas alltid med att eleverna får två månader på sig att göra ett eget projekt, vilket i princip blev det enda jag kände mig riktigt nöjd med.

Jag växte upp i en skog och kände efter en sisådär 7-8 år som ung man i Malmö att det var dags att göra något som rör mina rötter. Tyvärr brast inspirationen rätt omgående och jag blev tvungen att improvisera, så jag tog en kamera, mikrofon och ljudinspelare med mig och körde med min gamla Toyota Corolla upp mot mina hemtrakter. Tanken var att jag skulle filma fina och mindre fina platser både på landet och i stan för att på något kontrastrikt sätt ställa dem mot varandra och minsann bevisa för tittaren att båda platser har något vackert att bjuda på. Inte bara dekadens, alltså.

Fördomsfull som få tänkte jag naivt att alla andra säkert också är det och ville visa, kanske till och med intervjua, några typiska stadsbor kontra lantisar för att motbevisa dessa fördomar. Det gick åt helvete och min asociala sida tog barskt över. Jag begav mig istället till Hovmansbygd, en liten skogshåla i västra Blekinge, där jag tänkte mig filma några schyssta träd. Väl på plats stötte jag på en liten röd stuga mitt ute i ingenstans som jag direkt kände att jag ville föreviga. När jag snurrat omkring en stund och riggat upp min kamera öppnades plötsligt dörren till stugan. Ut kom en gammal gumma som ställde sig och stirrade på mig.

Jag var tvungen att bryta denna pinsamma situation genom att hälsa och fråga efter vägbeskrivningar. Anita, som hon hette, hade ingen aning om vart jag skulle hän. Då slog det mig att denna gumma var precis vad jag letade efter! Min asociala sida tog sig en bensträckare och försvann, varefter jag naivt frågade om jag fick lov att intervjua henne till mitt skolarbete. Till min förvåning spred sig ett leende över hennes ansikte. Hon tackade ja och bjöd in mig till sin lilla stuga. Där inne slog vi oss ner vid köksbordet med en varsin kopp kaffe och snackade skit i ungefär två timmar.

Resultatet blev denna kortfilm som jag ursprungligen hade tänkt döpa till Lantis. Istället fick det bli ett för mig dittills okänt adjektiv som Anita under vår konversation använde sig av för att beskriva sig själv – Lantlotta.

Begriper du inte blekingska? Ta det lugnt. Det finns undertexter.

– Jash Doweyko-Jurkowski

PS: Även om Anitas monolog är ganska episk så kunde min något neurotiska sida inte nöja sig med endast en version av filmen. Därför gjorde jag även en version utan monolog där man istället får lyssna på Moder Jords stundtals vackra stämma.