Tolkningsföreträde

Detta blir sista inlägget som handlar om den uppståndelse mitt videoklipp från nyårsfirandet i Malmö gav upphov till. Förhoppningsvis kan jag efter detta stänga kapitlet tills vidare. Ursäktar den något längre läsningen.

Det var flera människor som tyckte att min debattartikel var bra och förmedlade ett korrekt, rättvist och sunt budskap. Artikeln var ett svar på bland annat hur media och andra människor kapade min film och mina intentioner. Jag betonade främst individens ansvar och polisens bristande förmåga att ingripa. Många tyckte däremot att jag var dum i huvudet, för att uttrycka det milt. Jag tänkte därför ägna detta inlägg åt att visa upp de mest intressanta påhoppen och ge en, förhoppningsvis, korrekt analys av hur det kunde bli såhär.

Låt oss börja med det roliga! (Inte så roligt i själva verket)

Jag har bland annat blivit kallad: hjärntvättad, PK-idiot, mongo, idiot (flera gånger), svensk liten fegis och blåst. En snubbe kallade min video för rasistisk. De två allra mest förbryllande kommentarerna, särskilt då i kontrast mot varandra, var att jag är antisemit och jude. Inte illa! Utöver alla påhopp har flera människor tackat mig för mina uttalanden.

Påhoppen om att jag skulle vara antisemit har jag polisanmält då jag inte tolererar den typen av förtal. Det intressanta är att dessa påståenden kommer från kända människor inom Antifascistisk Aktion och före detta Researchgruppen. De borde veta bättre, eller? Njae, inte nödvändigtvis. Låt mig förklara närmare…

Deras taktik har mer eller mindre alltid gått ut på att via Internet hänga ut påstådda nationalsocialister, förutom när de tillsammans med Revolutionära Fronten gjort hembesök och misshandlat människor istället. De har även till exempel klottrat ner portar där nationalsocialister bott, sökt upp och i kraftigt numerärt överläge bankat, eller försökt i alla fall, samtliga ”nassar” som funnits i närheten och skickat formella varningsbrev innan ”en ordentlig tillrättavisning” skett. Syftet har alltid varit detsamma; att skrämma bort folk från den politiska sfären. Problemet, förutom den uppenbara antidemokratiska metodiken, är att de ofta gett sig på människor som inte har något med nationalsocialism att göra.

Ett exempel på detta är jag själv. I höstas blev jag själv utsatt, där en mindre begåvad individ skrev ”NASSE” med tuschpenna över mitt namn i porten. Kort innan dess hängde de även ut en förskolelärare från Borås som nyligen flyttat till Möllevången. De hängde ut honom i sedvanlig ordning via sin hemsida, men också genom att skriva ut mängder av papper med hans ansikte och bildtexten ”Lär känna din lokala nazist” som de sedan klistrade upp i hela området. Vad de kanske inte kände till var att han är en godhjärtad science fiction-nörd som flera gånger har samlat in pengar till välgörenhet iklädd en Storm Trooper-mundering och att han troligen inte hade något med nationalsocialismen att göra, de har nämligen sedan dess tagit ner uthängningen från deras hemsida.

(Tillägg: Jag bjuder på en hemlighet som inte många vet om. Min farfar satt i ett koncentrationsläger under andra världskriget och vi har flera familjemedlemmar som slogs i Warszawa-upproret. Lite respekt, tack. Ta först reda på om den du har för avsikt att kalla antisemit eller nazist verkligen är det, annars finns det en risk att någon oskyldig råkar illa ut.)

De har inte bara fått för sig att jag tillhör en gruppering ”antisemiter” och spridit detta rykte inom sina grupperingar. Jag har också blivit uthängd som medlem i ovannämnda rörelse av en av Researchgruppens grundare (Mathias Wåg), fått min blogg kommenterad i ren förtal-anda, blivit Googlad och fått bland annat min Linkedin-profil besökt av en känd Malmö-profil från AFA/RF (Showan Shattak), och påståendet att jag är antisemit har som sagt även spridits i deras grupperingar. Varför nu detta? Jo, därför att jag kritiserat vissa av vänsterideologiernas argument och metoder, diskuterat spännande konspirationsteorier och försökt organisera diskussioner mellan höger- och vänsterextrema. Tydligen får man inte ens prata med ”dödsnazisterna” för då är man en själv.

Varför är detta problematiskt?

Jag har gjort en liten, grovt simplifierad, problemanalys av situationen i Sverige och hoppas att den kan upplysa läsaren om hur det ligger till:

Ena sidan, låt oss kalla dem för ”den arga sidan”, menar på att vissa brott som t ex bilbränder, gruppvåldtäkter, grova rån och då även raketskjutning inte fanns i samma utsträckning ”förr i tiden”. Detta är inte bara ett antagande då statistiken från BRÅ’s rapport från 2005 tydligt visar att dessa brott till största del begicks av 1:a eller 2:a generationens invandrare. Ett stort problem med ”den arga sidan” är att de ofta generaliserar och drar alla MENA-invandrare över en kam, inklusive den skötsamma majoriteten. Detta är självklart både orättvist och ologiskt. De tenderar också att kalla sina meningsmotståndare för diverse glåpord, vilket jag inte tycker om.

Den andra sidan, låt oss kalla dem för ”den goda sidan”, undviker helst att prata om statistik på grund av bland annat risken att förknippas med rasistiska idéer och att bli utfryst från sitt sociala umgänge. De vill dessutom inte ge ”fascisterna” vatten på deras kvarn. De vill alltså i folkmun vara politiskt korrekta. Problemet med detta beteende, inte minst med hjälp av public service som har en rödgrön majoritet bland sina anställda, är att det snarare ger motsatt effekt och gör att främlingsfientliga argument får större spridning. Jag vet inte hur länge nationalistiska partier måste öka i medlemsantal innan ”den goda sidan” inser att deras taktik inte fungerar.

Kritiker till vårt medie- och samhällsklimat menar på att vi lever i en så kallad demokratur.

När mer eller mindre alla politiker, journalister och vanliga medborgare som är till vänster om Sverigedemokraterna vägrar tala klarspråk, får ”den arga sidan” känslan av att de blir stigmatiserade och att hela samhället är emot dem. Tror någon på fullt allvar att det kommer tysta dem? Jag själv tror nämligen att det kommer göra dem ännu mer förbannade. Denna maniska ovilja att samarbeta med SD och deras följare har istället lett till att män kollektivt beskylls för att vara sexistiska svin och att både Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen bara växer och växer… Vidare har polisen problem med att sätta stopp på denna typen av brott och kommer istället med desperata försök såsom magiska armband som ska skydda kvinnor från övergrepp. Katastrofen med sluta-tafsa-armbanden leder onekligen till ännu fler röster på SD, de är ju ett av de enda partierna som vill ha mycket mer polis och hårdare straff. Börjar det klarna upp?

Mina föräldrar kom hit för att de ville stanna här resten av sitt liv och bli en del av det svenska samhället. De lärde sig språket, pluggade, lärde känna svenskar, engagerade sig politiskt och kulturellt, började jobba och tog med tiden till sig de protestantiska värderingarna – allt detta medans de var troende katoliker och aktiva i polska föreningar. Som en skänk från ovan fick de även mig. En riktig solskenshistoria med andra ord! Hursomhelst… Poängen är att de tvingades integrera sig i samhället. Det fanns inga speciella områden för invandrare där vi växte upp. Jag undrar hur mina föräldrar hade pratat och vad de hade jobbat med om de bosatt sig i en stadsdel full av polacker.

Varken främlingsfientlighet, politisk korrekthet, stenkastning, politisk islam, eller förnekelse av svensk kultur kommer förbättra den rådande situationen i Sverige. Även om hypotetiskt sett ”den goda sidan” hade erkänt att vissa typer av brott begås till största del av invandrare, vilket är ”den arga sidans” våta dröm och högsta önskan, så har vi de facto inte löst problemen. Inte heller hade vi löst problemen om BRÅ fått i uppdrag att göra en modern uppföljning på sin 2005-studie som hade gett oss mer eller mindre samma resultat. Jag tror inte att vi behöver några politiska ideologier, omröstningar eller statistik för att lösa dagens utmaningar. Vi behöver bara sunt förnuft och rättvisa där vi omfamnar och belönar alla som vill göra rätt för sig, samtidigt som vi till varje pris inte tolererar förkastligt beteende.

Några av mina förslag mot en ljusare framtid:

1) Polisen och politikerna, alltså lagens och folkets beskyddare, måste tillsammans sätta ner foten och inte vara rädda för att ta till nödvändiga metoder. Detta kräver hårdare tag mot våldsbrottslingar. Det finns inget utrymme till att fortsätta tramsa med diverse förbud, bristfälliga rutiner och frisläppning (exempelvis i väntan på rättegång) och löjligt låga straff. Vanligt folk vill och måste känna sig trygga på allmän plats. Detta är alltid er första prioritet.

2) Föräldrar, lärare och medmänniskor måste också sätta ner foten mot både kriminella handlingar och oacceptabelt beteende som exempelvis kvinnoförnedring och andra antisociala tendenser. Detta i synnerhet när det sker framför ögonen på oss – till exempel ute på stan, i klassrummet, på jobbet eller i hemmet. Det kräver att vi vågar vara modiga i obehagliga eller rent utav farliga situationer, men det är viktigt att komma ihåg att avsaknaden av dessa ingripanden är ett tyst medgivande.

Det tredje bonusförslaget nedan hoppas jag kan leda till att vi kommer varandra närmare och att integrationen blir avsevärt bättre. Integration både i klassisk bemärkelse där invandrare blir mer delaktiga i samhället men också integrationen mellan oss andra, för låt oss vara ärliga – vi håller på att tappa den genuina kontakten med varandra. Låt oss inte glömma det. Det är en sorglig och farlig utveckling som leder till ännu mer utanförskap och att vi sakta men säkert förlorar den sista gnistan av det naturligt nyfikna och vackra i människans natur.

3) Stäng av din smartphone, TV och dator ett tag. Sluta läsa och skriva kommentarer på nätet. Gå istället ut och inled en riktig dialog med en granne, en främling eller en meningsmotståndare som du annars bara hade pratat om och inte med. Detta är ofta inte så lätt som man kan tro. Det kräver att du är modig och vågar möta dina egna rädslor, men jag lovar att det är värt det. Oavsett vart du står i de politiska debatterna eller vad du har för socioekonomisk bakgrund så är detta en utmaning som inte kan gå snett.

Ett liv bland kommentarsfält är inte vad vi behöver i dessa tider.

– Jash Doweyko-Jurkowski